Stödet för Mona Sahlin

Socialdemokratin står fortfarande stark i opinionen, men stödet för Mona Sahlin som ledare och statsminister kommer långt efter Reinfeldt.

Frågan är varför. Tidskriften Fokus menar att orsaken är att socialdemokratins ”vänsterfalang” hugger Mona i ryggen.

Själv tror jag att det handlar mer om att förtroende för ledare fortfarande i hög grad förknippas med manliga attribut. Inte minst äldre sossar är så vana vid Gunnar Sträng-, och Göran Persson-figurer att vi har svårt att vänja oss vid ett öppnare, mer kollektivt och lyssnande ledarskap. Sådan kritik drabbade även Ingvar Carlsson. Men tittar man på vad Carlsson åstadkom med detta öppna ledarskap saknar det motstycke: skattereform, pensionsreform, författningsreform, svensk ansökan om medlemskap i EU, en svår, men överraskande snabb väg ur 90-talskrisen, en ny syn på offentliga monopol, en väldig sanering av statsfinanserna mm.

Reinfeldt & Borg & Schlingmann har svårt med verklighetens kriser, och satsar därför främst på att dölja regeringens inre problem, t ex genom en våldsamt överskattad uppgörelse om kärnkraften.

Här har Mona Sahlin gått mera gediget till väga. En bred process, både inom socialdemokratin och med vänstern och miljöpartiet, pågår för att finna morgondagens lösningar. Samtidigt pågår en generationsväxling när de sista ur Palme/Carlsson-generationen lämnar ledarskapet och nya, mer okända tar över.

Medan dessa förändringar pågår lönar de sig inte i opinionsmätningarna. Men när det visar sig hur katastrofalt illa regeringen sköter krisen, medan oppositionen utvecklar nya vägar kan det vända snabbt.

Såvida det inte är så att kvinnor, och särskilt Mona Sahlin, fortfarande mäts med andra måttstockar än män.