Det blir alltmer uppenbart att Sverige-demokraternas försök att putsa upp fasaden, och få bort stämpeln som rasistiskt, högerextremistiskt parti, är just bara fasadputsning. På djupet sitter värderingarna kvar. Radions Kaliber-avslöjanden har glädjande nog fått bred spridning.
Den här utmärkta artikeln från Sydsvenskan har inte fått samma spridning, men är klart läsvärd. Den visar lika tydligt som radioreportagen Sverige-Demokraternas sanna natur.
http://sydsvenskan.se/malmo/article423696/Lamnade-SD-efter-besok-pa-Rosengard.html
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det som förvånar mig är att Leo Sundberg - killen i Sydsvenskans artikel som gått från S till SD - verkligen trodde att SD var ett icke-rasistiskt parti. Att han med andra verkligen tror det.
SvaraRaderaJag tror nog egentligen inte att det är så många som röstar/går med i SD som känner som Leo. Leos uppvaknande tycks ju ha varit när han för första gången pratade med dem som hans nya parti ville bekämpa - istället för att tala med dem. Klokt att han kom till insikt.
Dessförinnan verkar han enbart ha gått på sina egna fördomar och verkat för något han halvt om halvt trott på.
Jag tror dock att bland SD anhängare att Leo är tämligen unik tyvärr. Utåt så säger man att man inte är rasist för att på något märkligt vis kunna slå mot sina motståndare - S då främst - och bli "martyrer", med orden "de kallar oss rasister" och vi blir förolämpade. Samtidigt vänder man sig med en blinkning till de egna, "Visst vi är rasister, detta är bara ett spel, du kan lugnt gå med. Det är vi mot dem".
Här tänker jag på Hitlers sätt att se på tillvaron. Att lögn är helt ok om det resulterar i man uppnår sina mål. Ju större lögner, desto bättre, för det är lättare att slå i folk.
Hälsning Maja Stopek
majastopek.blogg.se