Frågan om Lavalfallet och löntagarnas rättigheter håller på att bli en avgörande valfråga inför EU-parlamentsvalet 7 juni.
Trots EU-parlamentets tydliga krav har EU-kommissionen meddelat att de just nu inte tänker agera för att ändra EUs lagar för att hantera följderna av EG-domen om Laval. Detta är extra bedrövligt eftersom ansvarige kommissionären, tjecken Spidla, är socialdemokrat. Fast han har aldrig verkat särskilt stark – och frågan är förstås känslig i Tjeckien.
Därför handlar det nu om att sätta tryck på alla som har makt att agera. Först - den svenska regeringen. Arbetsmarknadsminister ”Totto” Littorin har än så länge inte gjort ett skvatt, trots att den statliga utredningen av Claes Stråth tydligt visar att det behövs EU-åtgärder, främst ändringar i utstationeringsdirektivet.
Littorin har skyllt sin passivitet på att han är rädd för att direktivet skulle kunna försämras om vi börjar röra i frågan, istället för att skärpas. Hur skulle det gå till när europaparlamentet måste godkänna varje förändring i utstationeringsdirektivet och redan med nästan 2/3-majoritet står bakom kravet på skärpning? Undanflykter!
Nu är det dags för oss s-politiker och för facket att öka trycket! Vi måste t ex börja diskutera om vi verkligen kan rösta för en arbetsmarknadskommissionär som inte lovar att slåss för löntagarnas rättigheter och principen om lika lön för lika arbete!
Läs s-kollegan Jan Anderssons fylligare kommentar på Europaportalen!
http://www.europaportalen.se/index.php?newsID=38583&page=501&more=1
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det känns ju som om partiet kanske skulle behöva fundera på hur man bar sig åt mot facket i den här frågan innan man raskt kliver vidare i debatten utan att fundera bakåt en sekund.
SvaraRaderaHanteringen av lavaldomen och ratificeringen av Lissabonfördraget, utan att för en sekund kräva nåt som helst agerande av den borgerliga regeringen, var extremt klumpig och kränkande. Och jag har till exempel mycket svårt att få diskutera något annat i mina byggbodar än just det.
Hur frågan sköttes komemr att ligga som en fet böld mitt i valrörelsen, och även om Byggnads medlemmar kanske inte är så många, så är vi många nog att betyda något.
Utvecklingen visar ju att vi hade rätt, och Jan Andersson fel (för att inte tala om Wanja).